Dag 20 och Koh Samet!

Alice får tusen pussar och kramar av hyresvärden Na som också bär henne hela vägen på stranden <3

Fortfarande magsjuk men bättre gav vi oss iväg mot färjeläget på Koh Chang. Det blev ca en timmes väntan där, så då passade det bra med glass för Alice och Calle. 

Jag satt mest och halvsov.

Sen gick det smidigt, in på färjan, åkte ett tag, av med samma minibuss som sen tog oss till den stora bussen.

Efter 2-3h på den blev vi stoppade av en minibuss som hade en tuta liknande en stor lastbil. 

Någon skrek "Koh Samet, Koh Samet!!" 

-Oj det var visst vi. 

Vi rafsade ihop filtar och picknick i ett nafs och steg ombord på minibussen.

Så var vi snart framme i hamnstaden Ban Phe, där fick vi sitta på ett kontor och vänta ett slag tills tjejen ledde oss över gatan till båten.

Båten var en ganska liten rackare men de visste att packa den smockfull "/ 

Ett tag kändes det som om den skulle kantra... 

Calle hade en plan!

- Om vi kantrar, mest troligt åt babord, så rycker du till dig 3 flytvästar, hoppar i på styrbord sida, jag tar Alice och så ses vi i sjön! 

Då blev jag lite orolig men resan gick fint, ingen hög sjö och kapten körde sakta. 

Vi lyckades åka med den dagliga leveransen till ön, jag hade påsar med fisk under mig och på taket, oj oj vad det var fullt och högt packat med kartonger, mat och resväskor...

Så kom vi fram och tog en taxi till hotellet jag bokade igår. Vi tyckte det kunde vara skönt att ha ett ställe som vi enkelt kunde ta oss till och som inte skulle kosta skjortan. 

Vi hittade Miss Tim house på booking.com och skulle kosta oss 550 thb/natt vilket är billigare än vi tidigare bott. 

Nu är klockan runt 16 och jag har inte ätit något på hela dagen, har inte kunnat för min mages skull. Vi är alla trötta och hungriga och vill inte släpa runt på våra väskor längre. Vi står utanför en stund och kollar runt men det finns ingen reception, så vi ringer numret som står på huset. 

Inget svar, vi provar nästa nummer, inget svar. Fan.

Sen ringer Calles telefon och tanten säger att hon är där om 2 min. När hon kommer tittar hon på oss och på våra väskor och ojar sig... Vi har inget rum.

-Men vi har ju bokat?!

-Sorry no room.

Sen börjar hon ringa, hon ringer sin syster som äger hotellet och hon säger till Calle att vi ska gå några hundra meter med systern inåt mot staden så kan vi få bo i hennes hus.

(Det är nu jag fattar att det jag tidigare läst om Miss Tim house på nätet är sant. Sök på hotellets namn så får ni se vad en amerikanska råkat ut för)

Vi tackar vänligt men bestämt nej och antar erbjudandet tanten i grannhuset gav oss. 

Nu bor vi på Samran house och betalar 800 thb för ett rum med ac, kylskåp och riktig varmdusch. Det blev nog bra ändå till slut.

Nu får vi hoppas att jag inte blir debiterad den natt på Miss Tim som inte fanns.

Superhungriga, griniga, trötta och skitiga gick vi ner på stranden Had sai kaew som även kallas diamantstranden då den är så skimrande vit. 

Vi upptäckte att vi hamnat på thailändarnas Mallis, överallt kryllade det av parasoller, solstolar, fulla britter och annat löst folk. 

Vi har också hamnat i vattensporternas Mecka. Hjälp, så mycket båtar, kites, vattenskotrar och uppblåsta ringar och djur det fanns. 

För att bada hade de lagt ut bojar med rep så man inte skulle bli påkörd.

Fotot taget med ryggen åt ståhejet.

Vi får se hur vi gör, antagligen hyr vi en motorcykel och kör runt på ön för att hitta en lugnare strand, men samtidigt får ju inte boendet gå upp i pris.

Det blir nog bra till slut.