Jag opererades akut förra fredagen då graviditeten som satt på en äggledare (utomkvedshavandskap) hade gått sönder inuti mig och jag hade förlorat en massa blod som stannat kvar i magen.
Det började med en sjuhelvetes smärta på morgonen och den höll i sig i 45 min, jag ringde 1177 och de sa åt mig att ringa ambulans och att åka in direkt. Det krampade och stack som knivar, jag kunde varken stå, ligga eller vandra runt.
Calle var som tur på väg hem och mamma kom som ett skott från Katrineholm för att vara med Alice och hennes kompis Isabelle.
När vi kom in till akuten hade de värsta smärtorna lagt sig men jag hade svårt att sitta ner. Det kändes som om jag hade en kniv uppstoppad mellan benen som sen böjde sig för att titta ut genom bakhålet.
Jag hade så ont och fick både starka stolpiller och morfinspruta men inget hjälpte. Sen slocknade allt och jag ser mig själv mitt på en tunnelbaneperrong, allt är ljust och människor har bråttom.
När jag vaknar upp är hela rummet fullt av läkare och sköterskor, Dr Pirkko står och kramar droppåsen så att det fort kommer in i min kropp, jag ligger med huvudet neråt i sängen och nån står och skakar/slår på min axel.
(Jag förstår nu i efterhand att jag låg riktigt risigt till.)
Jag har fått en blödningschock*, Calle berättar att på 1sek så var hela min kropp dyblöt och jag var kritvit i ansiktet och på läpparna berättar en sköterska.
De får ordning på mig, jag tar av alla smycken för nu ska jag snart iväg på operation.
Mycket medtagen förstår jag inte riktigt vad som händer, känner mig helt apatisk när de rullar ner min säng till IVA för att nu måste de ha superkoll på mig hela tiden fram till op.
Mina värden var: blodtryck 85/45 och mitt hb låg på 68, vilket är jäkligt lågt.
På IVA får jag träffa många sköterskor och nån doktor, jag minns särskilt en sköterska som höll min hand när de satte kateter och fler droppnålar på mig. Hon var nog eg inte nån sköterska som håller handen utan en som liksom mycket duktigt gör sitt jobb om ni förstår hur jag menar. Men när jag bad henne att hålla mig så gjorde hon det och då presenterade hon sig också.
När alla nålar var satta så fick Calle komma in till mig, han var och är min klippa. Han lugnar mig så bra och säger att allt kommer att ordna sig.
Jag minns att jag kräktes ett par gånger och sen var det dags för operation, då fick jag säga hej då till Calle.
Själva operationen vet jag inte hur lång tid den tog men jag var borta i 3 timmar, sen vaknade jag upp och frös som ini tusan. Jag fick sjukhusmysbyxor, värmesockar och 3 täcken på mig.
Både Calle och jag var kvar på sjukhuset till söndagen, på lördagkvällen hade jag 68 i hb så de bestämde sig för att jag skulle få 2 påsar blod då jag förlorat så mycket under operationen.
På söndagförmiddagen så hade det bara gått upp till 78 och jag fick 2 påsar blod till sen fick vi åka hem. Jag hade mycket ont, var mycket yrslig men ändå så pass bra att jag kunde stå på egna ben.
Det var skitdumt att åka hem då, jag var ju inte bra. Hela måndagen låg jag och sov då Alice var hos dagmamman, Helen hämtade Alice och hjälpte mig med djuren på kvällen.
På tisdagmorgon med hjälp och påtryckningar av min kollega Marie-Louise så ringde jag igen till sjukhuset då jag var så pass svag att jag knappt inte orkade ta mig runt i huset, blev andfådd av att gå från sängen till badrummet. (3m) Och så smärtan i axlarna efter den luft/gas de sprutat in i mig under operationen för att kunna se alla organ, den exploderande smärtan var olidlig.
De sa åt mig att komma in på en gång. Svärmor som skulle barnvakta Alice skjutsade mig till sjukhuset och så lade de in mig igen.
När jag nu fick sista droppnålen var det nr 12, mina händer och armar är helt sönderstuckna och de stack bara fel en gång så på bara några dagar har jag alltså haft 11 fungerande nålar instoppade i mig så att jag kunde få både dropp och blod. Och så tog de ju blod ett par ggr för att kolla värdena med.
Denna gång blev jag bara bättre och bättre även fast de efter undersökningen såg att jag fortfarande hade kvar blod i magen. Jag är och har varit hemma och sjukskriven i 2 veckor, får inte lyfta tungt eller anstränga mig för mycket, jag äter järnrik mat och järntabletter för att få upp blodvärdet.
Jag vill tacka alla er som hjälpt mig och stöttat mig under den här tiden, ni är guld värda!!!
Liten förklaring:
*Blödningschock, kallas även hypovolemisk chock. Blödningschock uppstår då mängden blod minskar så pass mycket att hjärtat inte klarar av att fylla ut kärlträdet. Denna typ av chock uppstår oftast på grund av inre eller yttre blödning
EDIT: Jag har nu 2,5 år senare läst detta om smärtorna i axlarna:
Ett symptom vid en kraftig blödning orsakad av ett utomkvedshavandeskap i bukhålan är förutom buksmärta ofta smärta i axlarna.
När vi kom in till akuten hade de värsta smärtorna lagt sig men jag hade svårt att sitta ner. Det kändes som om jag hade en kniv uppstoppad mellan benen som sen böjde sig för att titta ut genom bakhålet.
Jag kom direkt upp på en avdelning där de konstaterade att jag hade massor med blod där det inte skulle vara. Och det är farligt med så mycket blod i buken.
Läkaren sa då att det kan komma sig att det behövs en operation för såhär mycket blod kan inte kroppen ta hand om själv, de satte mig på svält och så fick jag dropp.
Så lades jag in för observation.
Så lades jag in för observation.
Kort efter jag hade fått mitt rum så började smärtorna tillta. När jag fick hjälp av Calle att ta på mig den vita rocken så tuppade jag av ett par gånger, senare fick jag så svårt att andas att jag inte kunde andas för egen maskin, en sköterska fick hjälpa mig.
Det var fan det värsta jag varit med om, att inte kunna andas. Det känns som om jag håller på att drunkna på torra land, inget syre kommer in. Paniken rullade in över mig.
Jag hade så ont och fick både starka stolpiller och morfinspruta men inget hjälpte. Sen slocknade allt och jag ser mig själv mitt på en tunnelbaneperrong, allt är ljust och människor har bråttom.
När jag vaknar upp är hela rummet fullt av läkare och sköterskor, Dr Pirkko står och kramar droppåsen så att det fort kommer in i min kropp, jag ligger med huvudet neråt i sängen och nån står och skakar/slår på min axel.
(Jag förstår nu i efterhand att jag låg riktigt risigt till.)
Jag har fått en blödningschock*, Calle berättar att på 1sek så var hela min kropp dyblöt och jag var kritvit i ansiktet och på läpparna berättar en sköterska.
De får ordning på mig, jag tar av alla smycken för nu ska jag snart iväg på operation.
Mycket medtagen förstår jag inte riktigt vad som händer, känner mig helt apatisk när de rullar ner min säng till IVA för att nu måste de ha superkoll på mig hela tiden fram till op.
Mina värden var: blodtryck 85/45 och mitt hb låg på 68, vilket är jäkligt lågt.
På IVA får jag träffa många sköterskor och nån doktor, jag minns särskilt en sköterska som höll min hand när de satte kateter och fler droppnålar på mig. Hon var nog eg inte nån sköterska som håller handen utan en som liksom mycket duktigt gör sitt jobb om ni förstår hur jag menar. Men när jag bad henne att hålla mig så gjorde hon det och då presenterade hon sig också.
När alla nålar var satta så fick Calle komma in till mig, han var och är min klippa. Han lugnar mig så bra och säger att allt kommer att ordna sig.
Jag minns att jag kräktes ett par gånger och sen var det dags för operation, då fick jag säga hej då till Calle.
Själva operationen vet jag inte hur lång tid den tog men jag var borta i 3 timmar, sen vaknade jag upp och frös som ini tusan. Jag fick sjukhusmysbyxor, värmesockar och 3 täcken på mig.
Både Calle och jag var kvar på sjukhuset till söndagen, på lördagkvällen hade jag 68 i hb så de bestämde sig för att jag skulle få 2 påsar blod då jag förlorat så mycket under operationen.
På söndagförmiddagen så hade det bara gått upp till 78 och jag fick 2 påsar blod till sen fick vi åka hem. Jag hade mycket ont, var mycket yrslig men ändå så pass bra att jag kunde stå på egna ben.
Det var skitdumt att åka hem då, jag var ju inte bra. Hela måndagen låg jag och sov då Alice var hos dagmamman, Helen hämtade Alice och hjälpte mig med djuren på kvällen.
På tisdagmorgon med hjälp och påtryckningar av min kollega Marie-Louise så ringde jag igen till sjukhuset då jag var så pass svag att jag knappt inte orkade ta mig runt i huset, blev andfådd av att gå från sängen till badrummet. (3m) Och så smärtan i axlarna efter den luft/gas de sprutat in i mig under operationen för att kunna se alla organ, den exploderande smärtan var olidlig.
De sa åt mig att komma in på en gång. Svärmor som skulle barnvakta Alice skjutsade mig till sjukhuset och så lade de in mig igen.
När jag nu fick sista droppnålen var det nr 12, mina händer och armar är helt sönderstuckna och de stack bara fel en gång så på bara några dagar har jag alltså haft 11 fungerande nålar instoppade i mig så att jag kunde få både dropp och blod. Och så tog de ju blod ett par ggr för att kolla värdena med.
Denna gång blev jag bara bättre och bättre även fast de efter undersökningen såg att jag fortfarande hade kvar blod i magen. Jag är och har varit hemma och sjukskriven i 2 veckor, får inte lyfta tungt eller anstränga mig för mycket, jag äter järnrik mat och järntabletter för att få upp blodvärdet.
Jag vill tacka alla er som hjälpt mig och stöttat mig under den här tiden, ni är guld värda!!!
Liten förklaring:
*Blödningschock, kallas även hypovolemisk chock. Blödningschock uppstår då mängden blod minskar så pass mycket att hjärtat inte klarar av att fylla ut kärlträdet. Denna typ av chock uppstår oftast på grund av inre eller yttre blödning
- Om du drabbas av chock blir huden blek, fuktig och kall eftersom blodkärlen i huden drar ihop sig och blodet omfördelas till livsviktiga organ.
- Andningen blir snabb och ytlig.
- Pulsen blir oregelbunden, snabb och tunn på grund av det låga blodtrycket. Hjärtat måste slå snabbare när blodmängden minskar.
- Man blir törstig på grund av vätskebristen i kroppen.
Ett symptom vid en kraftig blödning orsakad av ett utomkvedshavandeskap i bukhålan är förutom buksmärta ofta smärta i axlarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar